18 augusti 2010

Den här sommaren blev inte riktigt som planerad... Miranda fick ett lättare fånganfall i månadsskiftet maj-juni och därmed ströks nästan allt ur kalendern. Lyckligtvis har hon återhämtat sig så pass att vi kunde åka på RIKS i Nossebro 14-15 augusti, och om en månad är det RKS KM i Strömsholm som jag hoppas att vi också kan åka på. Men lite orolig är jag ju att hon ska få ett återfall som är sju resor värre än det har varit hittills och risken kommer ju alltid att finnas där.

Övriga hästar på gården mår prima och Chino har fått sällskap av en 1-årig avkomma till Rival. Samma färg och uppsyn som pappa har han och jag tror att han kan bli hur fin som helst när han är färdigvuxen. Han kommer att gå här en tid framöver och hittills kommer han jättebra överrens med min lilla gråa buse.

Ungstona går med Miranda i en gräsfattig hage bakom ladan och både Maiden och Lady har vuxit till sig den här sommaren. Lady är dessutom väldigt självständig och har till och med åkt transport själv till Tierp och tillbaka för att få sin årliga vaccination. Jag kan inte låta bli att vara lite stolt! Jag hade hoppats få båda ungstona utställda i sommar, men de har redan satt lite vinterpäls och det finns ingen utställning inom rimligt avstånd. Så var det med det. Nästa år börjar ju jakten på dubbelguldsdiplom för båda tjejerna - om de inte får avelsdiplom på 3-årspremieringen förstås - så då hoppas jag på åtminstone några utställningar i närheten. Om de får guld eller inte får väl visa sig, men lite törs jag nog hoppas. Framförallt Lady tycker jag rör sig väldigt trevligt och hon är ju vacker som en dag i övrigt också. Nu när jag har en ny kamera så är det nog dags att fota lite och uppdatera stonas sidor med fräscha bilder...

 

13 april 2010

Stuteriet har en praktikant! Ida kom hit igår med sin valp Gibbs och de ska vara här ett tag och lära sig lite om gårdsliv och hästhållning m.m. Den enda som egentligen protesterar är Haldir, som vill skydda "sin" tik Flisa, som för övrigt är helförtjust i Gibbs. Gibbs å sin sida verkar väl sådär lagom intresserad av Flisa och roar sig med att reta gallfeber på Haldir tills han lackar ur och försöker ge valpen ett tjuvnyp. Triangeldrama...

Ida ska få lära sig att köra häst också, men just nu går det inte att göra nåt annat än att köra rakt fram på landsvägen i skritt och trav. Skittråkigt! Men kanske en bra början. Bara den extra vikten i vagnen är en positiv förändring för Miranda som verkligen behöver lite styrketräning - 1 maj är det ju lokal tävling på Johannesberg i Rimbo, dressyr och precision på stora utebanor. Då kommer Miranda behöva ett bra flås och starka muskler om hon ska orka, så just nu är det "hårdträning" så gott det går på vägarna här. Det är fortfarande enorma mängder snö (och smältvatten) här jämfört med orterna runt omkring, så skogen går inte att varken rida eller köra i på ett tag. Ängarna och stubbåkrarna är fortfarande snötäckta eller så leriga och vattensjuka att vagnen sjunker ner.

Förutom tävlingen 1 maj är det rätt många tävlingar planerade för Miranda. Flera RKS-tävlingar som vanligt, men också några lokala. I augusti ska Johannesbergskuskarna ha en tävling igen som jag tänkte anmäla till, men proppen har inte kommit ut ännu. Jag hoppas att det blir maraton då, vilket i så fall blir Mirandas första. I maj ska jag gå en domaraspirantkurs i körning (precision och maraton steg 1 och 2) så förhoppningsvis får jag lite koll på reglerna efter det. Det är ju 9 år sen jag tävlade maraton!

 

22 augusti 2009

Idag var det RIKS-utställning i Svenska Shetlandssällskapet och RKS arrangerade bruksklasser på Köpings Ridklubb. Det blev flyttat från Utnäslöt i Strömsholm i sista minuten på grund av gräsbetessjuka. Huruvida det är farligt att vistas med häst på Utnäslöt kan ju diskuteras, men under alla år som jag har sysslat med galopp så har det inte sagts någonting om att gräset där skulle vara farligt att äta och om det verkligen var det så skulle nog inte mångmiljonshästar vistas där på Grand National varje år... Men i alla fall, det blev på Köpings Ridklubb istället.

Dagen började med precisionskörning för vår del. I grunden tog jag det lugnt, tyckte jag, men vi körde ändå snabbast grundomgång av alla. Eftersom vi inte rev några bollar så fick vi köra omkörning och då ville Miranda springa ut från banan, vilket ledde till att vi nästan hamnade i staketet. Vi fullföljde banan felfritt i alla fall, men jag kan inte påstå att jag trodde att den tiden skulle räcka till placering på grund av stoppet i grindhålet. Direkt efter det startade vi i precisionstömkörning, felfritt. Båda starterna räckte till segrar, vilket jag tyckte var helt otroligt, men det blev ju en sagolikt bra start på dagen!

På eftermiddagen startade vi i agility och av någon anledning så tyckte inte Miranda att hon behövde sätta alla fyra hovarna på lastpallen, så vänster bak trampade bredvid. 4 fel alltså, så trots dagens snabbaste tid kom vi inte bättre än 6:a. I den tömkörda agilityn körde vi lite lugnare och fick en felfri runda som räckte till en 2:a-placering.

Sen var det dags för utställning. Jag hade inte tänkt vara med, eftersom Miranda inte fick så bra poäng som 3- och 4-åring, men Malin Ohlin övertalade mig att delta i alla fall. Klassen bestod av flera fina ston i olika färger och jag trodde faktiskt att vi skulle gå sist. Men vi blev placerade som 4:a av 7 ponnyer, med poängen 88787 = 38 poäng. Jättekul, Mirandas första klass 1 i min ägo! BIS blev 2-åriga ministoet Proud Design och Res-BIS blev standardhingsten Ekskogens Jinx RS 513, båda jättevackra ponnyer.

Mirandas totalpoäng i bruksen blev 10 + 10 + 8 + 4 = 32. För utställningsresultatet fick hon 6 poäng extra, så det blev totalt 38 poäng. Det räckte för att vinna titeln Allroundchampion! Hur kul som helst och mängden priser vi fick med oss hem fick knappt rum i min 10-litershink. Det är extra kul att det bara var Mirandas tredje tävling och att hon redan beter sig så moget och kan fokusera på flera olika grenar samma dag. Men hon var jättetrött när dagen var slut, så hon sov nog ganska gott när vi kom hem. Nästa tävling är preliminärt 24 oktober och jag hade tänkt strunta i precisionskörningen, för att slippa ta med vagnen, men å andra sidan så har vi startat precisionskörning tre gånger med placeringarna 2, 2 och 1. Så jag är kluven över hur vi ska göra, för samtliga klasser som vi kan ställa upp i på den tävlingen är klasser där vi har placerat oss bra tidigare. I-landsproblem...

 

6 augusti 2009

Det är massor på gång med de vuxna hästarna just nu. Doddo ska vara ute på tornerspel och hopptävlingar flera helger i rad från slutet av augusti till mitten av september och sen två helger i rad i början av oktober. Miranda ska tävla på Strömsholm 22 augusti, så vi åker dagen innan och bor några kilometer ifrån anläggningen över natten. Eventuellt blir det någon hösttävling för Miranda också, men det är inte bestämt ännu. I vilket fall som helst så håller jag igång damerna bäst jag kan, men det är lite krävande med alla knott, mygg, bromsar och flugor. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet man rider eller kör, det är lika mycket flygfän som irriterar i alla fall.

Bebisarna händer det inte så mycket med, förutom att Maiden och Lady förhoppningsvis ska få komma tillbaka till betet idag, efter att ha gått hemma några veckor medan min bil har varit trasig och beteshagarna har haft lite knapert med gräs. Min bil är förvisso fortfarande trasig, men jag har fått låna en som jag kan dra mitt släp med, så det enda jag behöver göra är att sätta upp ett till staket mellan stonas del av betet och hingstarnas. Chino verkar må hyfsat bra ihop med sin bästa kompis, trots mycket mygg och knott, men han är lite tunn fortfarande. Om träckprovet inte visar nåt så får jag börja tvångsmata honom med lusern eller nåt så han växer ikapp sin årgång. Jag tittade på lite bilder på halvsyskon till honom nyligen, varav vissa också var -08:or, och det är verkligen en enorm skillnad i massa. Han har lite muskelbyggning att ta igen... Beteshagen är i alla fall stor och full med gräs, så motion och mat får han. Jag tror egentligen bara att det är en fråga om proportionen till varandra, att båda hingstarna vandrar lite för mycket nu när det är så varmt och så mycket broms. Kompisen verkar hålla sig mycket bättre i hull, men han är ju också äldre.

Jag kan i alla fall få Chino att äta mineraler ur handen på mig nu, så han är inte lika skygg som när han kom. Men han tycker fortfarande att det är läskigt att komma fram om man står upp, så man måste sitta på huk. Det är lite underligt att man kan få på honom en grimma hyfsat lätt, när man inte får går i närheten av honom om han är helt lös. Skygga hästar brukar ju bli räddare om man håller fast dem, men inte Chino. Jag är i alla fall övertygad om att det blir bättre i höst när de kommer hem och man kan spendera mer tid med dem, flera gånger om dagen.

Det har varit en del skumma typer kring hagarna på sistone. Man kan se cykelspår utanför hingstarnas hage nästan varje dag, trots att vägen som går där inte leder någonstans, och igår såg jag flera skummisar. Den första kom i en bil utanför hingstarnas hage när jag var där och kollade läget. Han stod på vägen i någon minut och såg ut som att han ville köra in på grusvägen, men där stod ju min lånebil. Då körde han in på en annan grusväg, parkerade bilen sådär aggressivt som bara tonårskillar gör, så att gruset sprutar om däcken för att visa hur frustrerade de är, och sen flög han ur bilen med en stor väska över axeln och gick med överdrivet raska steg rakt emot mig. Sen förbi utan ett ljud, bort längs vägen som alltså bara leder till en åker och en kohage. Han såg enormt irriterad ut, men då kan man väl fråga hur länge någons bil ska stå i vägen istället för att storma iväg? Jag väntade i alla fall ett tag för att se om han skulle komma tillbaka, ta sig in i hagen, sno mitt aggeregat eller whatever, men han dök inte upp igen. Väldigt mysko, men han skulle väl mjölka en ko eller nåt...

Skummishändelse nummer två var på kvällen, när jag precis hade sadlat Doddo och stod utanför hagen och fäktade bort en massa knott som försökte äta mina ögon. En utlandsreggad skåpbil kom förbi och gjorde sken av att de tänkte köra in på traktorvägen som går förbi betet. (Ytterligare en väg som inte leder någonstans.) Men där stod ju jag och Doddo och både chauffören och passageraren stirrade på oss tills de höll på att köra av vägen. De hade fönstrena nere, varför man nu har det med en miljon mygg och knott i luften, så jag såg dem ganska tydligt. De såg inte ut som polacker, vilket annars är vanligt här i bärplockningstider, så jag väntade en stund. Precis som jag trodde så kom de snart tillbaka och stirrade igen in på vägen där jag fortfarande stod med Doddo. Efter att de hade försvunnit så red jag iväg längs landsvägen och hittade deras spår på det första stället de kunde vända på. Då vände jag också och red tillbaka till betet, bara för att kolla att de inte hade kommit tillbaka en gång till, men det hade de inte. Men efter förra årets stolpstöld vid det betet och efter alla incidenter med skurna och antastade hästar så är man ju lite nojjig, såhär ute i skogen. Shetlandsponnyer har ju en förmåga att bli stulna också, särskilt av folk med skåpbil.

Hoppas jag slipper fler skummisar, men Älvkarleby Kommun, som gränsar till området där jag bor, har ju genom forskning bevisats vara landets inavelstätaste kommun, så...

 

4 juli 2009

Doddo och jag var på hopptävling på Uppsala Ponnyklubb idag. Det var första hopptävlingen för Doddo och första tävlingen med stor häst för mig, så jag hade inga direkta förväntningar. Men det gick jättebra! I alla fall själva hoppningen...

Det började krångla redan en tid innan, eftersom det dels inte finns så mycket hinder att träna på där hästarna går på bete och dels för att en framsko envisades med att ramla av och dra med sig så mycket horn att det knappt gick att slå på den igen. Igår lossnade skon igen och när jag hade slagit på den med 4 hoppfulla sömmar så lossnade den igen efter 20 minuters ridning. Jag kollade med tävlingsarrangören om man får starta med tappsko och vad man i så fall gör om skon ramlar av på framhoppningen. Det finns det tydligen inga regler för, så det är upp till ryttaren att bestämma. Jag ringde också till min hovslagare och frågade vad sjutton man gör med skor som inte vill sitta kvar, men han hade inga direkta tips förutom att slå ihop skon litegrann så att man kan slå i sömmarna lite innanför de befintliga sömhålen. Det var värt ett försök! I morse tittade jag lite nervöst på framhoven och där satt faktiskt skon kvar, trots att Doddo hade gått i hage hela natten. Så hon fick klampa in i transporten och åka ner till Uppsala, som planerat.

Till första klassen, en 0.85 m clear-round, hann jag rida fram rätt länge, men tittade ner på skon säkert var tredje minut för att kolla om den satt kvar. På framhoppningen gick det trögt och både jag och Doddo var trötta, sega, svettiga och allmänt oinspirerade. (Det har en förmåga att bli så när man måste gå upp klockan 5!) Det var soligt och jättevarmt trots att klockan bara var strax efter 8. Banan innehöll flera potentiella titthinder med plank och grindar i olika färger och ett blågult hinder med en stor planka med klubbens logga på, som ställde till det för flera ekipage i samtliga klasser. Doddo är inte jättetittig på hinder, men ibland slår det slint. Idag tittade hon nog inte på något så vi kom runt felfritt. Det såg säkert ut lite som stereotypisk ponnyhoppning för jag var tvungen att "gasa igång" henne för att den där segheten skulle släppa. (Det lyckades!) Hon for runt som en skållad råtta och trots ett par monstersprång som borde ha gått åt helsike så gick allt som det skulle.

Till andra klassen, 0.95 m tävlingsklass i två faser med bedömning A:0/A:0, så hann jag bara gå banan, hämta Doddo hos en snäll person som höll i henne, trava till banan och starta. Ingen framhoppning, det hanns inte med. Jag frågade i sekretariatet om jag kunde få flytta ner lite i startlistan för att hinna rida fram ordentligt, men nepp... Jag hann precis komma ifrån parkeringen när de ropade mitt namn i högtalaren så det blev slängtrav till start. Det gjorde mig lite fundersam på om Doddo skulle uppfatta i tid att hindren var högre än i clear-rounden, men det var inga problem. Jag satsade på att vara felfri i fas 1 och hade egentligen ingen plan för fas 2, eftersom jag inte visste om vi skulle komma så långt. Så när vi inledde fas 2 tog jag det ganska lugnt i de första svängarna men det kändes så stabilt så sen gasade vi allt vad vi hade. Eftersom Doddo är så otränad på korta svängar så provade jag att rida långa svängar i högt tempo istället, för att kompensera tidsmässigt, och det var inte så fel tänkt. Vi nollade på hinder och var bara ett par sekunder från vinnartiden. Vi låg högt i resultatlistan en rätt lång stund, men precis på slutet så petade de ner oss till en 6:e-placering. Vi hade fått gå in på prisutdelningen, som oftast bara de 6 främsta får göra nuförtiden, men Doddo är som Doddo är och självklart var hon tvungen att skada sig - i huvudet, som vanligt...

Efter vår start gick vi ner till transporten. De som var parkerade bredvid oss hade en 2-delad skötardörr med vassa metallkanter. Det bildar en ganska enkel ekvation, när man har med Doddo att göra; hon slog huvudet i den övre halvan på skötardörren och skar upp hela pannan. Förvisso blåste dörren upp rätt i ansiktet på henne precis när hon vände huvudet åt det hållet, men det är ändå så typiskt Doddo. Funktionärerna på tävlingsplatsen var väldigt hjälpsamma och ringde en veterinär och fixade en box i stallet. 11 stygn och en bortklippt pannlugg senare satt jag och väntade på att hon skulle kvickna till från sederingen. Tur att det fanns en hopptävling att titta på.

Vi fick två fina rosetter och en Hööks-grimma med oss hem, i alla fall. Och en jättestor räkning från veterinären. Om 12 dagar ska stygnen plockas bort, men som det är nu får jag inte ens sätta på Doddo grimman utan att hon kastar sig både uppåt, bakåt och åt sidorna, så det lär inte gå utan att sedera henne igen. Ännu större räkning. Men jag är jättenöjd med dagens resultat på banan! Och skon sitter faktiskt kvar.

 

17 juni 2009

Hopptävlingen som skulle varit i måndags blev inställd. Doddo skulle ha varit med i 80 cm och 90 cm och det skulle ha blivit den första hopptävlingen för oss. Men vi får sikta in oss på nästa tillfälle 4 juli istället, samma klasser. Höjdmässigt är det inga större problem, vi hoppade ju högre banor på fälttävlanskursen i maj till exempel, men i kombinationerna blir hon fortfarande lite väl storhoppande så att det blir trångt. Så det är väl det största orosmomentet. Där de går på bete nu finns inga bra träningsmöjligheter för hoppning heller, så det blir mest stockar i skogen vilket inte är riktigt samma sak.

Mirandas nya rockard skulle ha kommit den här veckan, men jag fick nyligen ett mail där det stod att den kommer i juli istället. Typiskt och jättedumt! RKS KM är ju nästa helg.

Fölisarna, som inte är fölisar längre, växer så det knakar. Lady ser ut som en ardenner bakifrån och Maiden har fått lång och tjock man. Det är ju extra kul eftersom Rivals man var så himla tunn, men Mirandas är ju förstås desto tjockare. Tasja har det bra hos nya fodervärden och Lady verkar inte sakna henne. Maiden däremot har inte fattat att man inte får dia längre när man är vuxen, så hon kan inte gå med Miranda ännu eftersom det fortfarande finns mjölk i juvret. Det ställer till det rätt mycket, eftersom det innebär att jag måste ha två hagar åt stona istället för en. Jag bara hoppas att Miranda slutar producera mjölk snart, för jag vill inte ha nån konstant mjölkkossa! I höst måste de ju kunna gå ihop. Måste!

 

6 maj 2009

Nu börjar det se ljust ut här igen, efter en tråkig höst med dödsfall och sjukdomar. Lady hade dåliga blodvärden hela hösten utan att det gick att hitta någon bra förklaring, men nu är hon till synes frisk och har börjat växa ikapp sin årgång.

Maiden har fyllt 1 år och utvecklas bra, tycker jag. (Bilden är ifrån födelsedagen 17 april.) Hon rör sig trevligt och är nyfiken och social, precis som ponnyer ska vara! Hon fick en halvbror för några veckor sen, när Jicas Pecunia fick en Rival-son, som ska heta Merlin SS. En jättefin rödblackskäck, kanske den sista? Ett sto som är betäckt med Rival är fortfarande dräktig och borde föla precis vilken dag som helst nu.

Merlin SS

Jag var med Doddo på fälttävlanskurs 1-3 maj, på Hofors RS som ligger på gränsen mellan Gästrikland och Dalarna. Det gick hyfsat bra och vi fick vårt fälttävlanskort trots att dressyren inte gick sådär lysande, direkt... Men vi nollade i banhoppningen och terrängen och det vägde upp dressyren, så nu får vi åka och tävla fälttävlan så snart vi har hoppkvalat. Men det hinns nog inte med i år, eftersom jag inte tycker att Doddo är redo för 1-metershoppning ännu. Hoppa kan hon, men när hon överhoppar blir det för trångt i kombinationerna när hindren ligger runt 1 meter och jag vill inte stressa iväg henne i såna klasser förrän hon har lärt sig att hoppa mer ekonomiskt. Och dessutom tycker jag att hon behöver lite mer träning på vattenhinder innan vi åker och tävlar fälttävlan, för det är så nedrigt att få ett stopp på ett vattenhinder bara för att hon inte vill bli våt om fötterna. (Hon är lite fisförnäm...) Så jag ska nog gräva en vattengrav i ena hagen, för säkerhets skull.

Bild från sitsträningen på fälttävlanskursen. Jag fick tyvärr inga hoppbilder alls...

Igår kom de nyaste tillskotten hit - två kattungar som är 11 veckor gamla, "räddade" från avlivning. Det ska enligt uppgift vara en hona och en hane, men de är så rädda av sig så jag har inte kunnat kolla. Inga namn har de heller, så just nu kallas de bara "hon" och "han". (Fast jag vet inte vem som är vad.)

Två rädda små kissemissar.

 

27 augusti 2008

Kan det inte få vara nog med tråkigheter nu? Igår kom mitt nya sto hit, Skråmstaholms Spira, och lyckan var total i några få timmar... Äntligen ett skimmelsto, som dessutom är visad med 40 poäng! Men så var olyckan framme och det är så bisarrt så det är inte klokt - Doddo tog ett steg framåt i skritt, mot Spira, och halkade i leran, tappade balansen och ramlade rakt över stackars Spira som bröt vänster bakben i hur många bitar som helst. Sånt händer väl bara i böcker skrivna av väldigt påhittiga skräckförfattare?

Ringde först Ultuna, men samtalet bröts innan vi hann komma in på vad jag skulle göra. Ringde då till distriktsveterinärerna både i Gävle och Uppsala. (Tierp hade ingen jour, hur bra är det?) De ville komma ut och göra en bedömning, men dels så befann de sig över 10 mil härifrån och hade lite annat att göra först, och jag fick inte spjäla benet innan de kom för då skulle de ju inte kunna se nåt, och dels så tror jag inte att de har röntgensyn, så det kändes väldigt onödigt att betala bortåt 5000:- för att en veterinär ska komma och säga att han/hon inte kan svara på hur allvarligt det är. Så min tanke var att komma till Ultuna och röntga och se hur svår fraktur det rörde sig om.

Men först måste ju stackars Spira komma ner från betet uppe i skogen... Ringde till en granne och frågade om han hade något förslag på hur man får med sig en häst med brutet ben 500 m till närmaste väg, så att man kan lasta och åka till en klinik. Fick till svar att deras 4-hjuling säkert kunde dra min transport hela vägen upp till betet, vilket min bil inte skulle kunna, och det kändes som att det var värt ett försök. Det fungerade som tur var och Spira fick ett improviserat s.k. Robert Jones-bandage (massor med bomull, gasbinda och spjälor i flera lager) och lastades sen in i transporten, eller rättare sagt, hon sprang in på tre ben som om hon aldrig hade gjort nåt annat än att åka transport. Vi stöttade upp henne med höbalar och sen åkte vi långsamt, långsmt ner på skogsvägen. Det tog säkert 20 minuter att komma ner till landsvägen, men Spira fick en hyfsat bekväm resa så tiden var inte det väsentliga. Med frakturer är det ju inte så bråttom att komma in till klinik om det inte har gått genom huden, vilket det inte gjorde på Spira, men eftersom hennes ben var så himla trasigt så ville jag ändå åka direkt istället för att vänta till nästa dag. Sen satt en av mina grannar i transporten hela resan ner till Ultuna, vilket säkert är olagligt på flera sätt men vad gör man? Väl på kliniken togs bandaget av och då hängde verkligen hela benet från hasen och ner väldigt löst...

Röntgenbilden (vi tog bara en) visade en riktigt komplicerad skada med flera frakturer och lösa bitar. En stor häst hade fått somna in direkt, eftersom läkevävnaden i en fraktur är lika stark oavsett hur stor en häst är, och större hästar väger ju mer än ponnyer så därför brukar det inte sluta så värst bra. Men ponnyer har ju en fördel genom sin låga vikt och därför tyckte veterinären att det fanns en chans att Spira kunde bli hyfsat bra. Hon kommer troligen aldrig kunna tävla eller ens användas till så värst mycket mer än avel och sällskap, men avel är ju trots allt huvudsyftet med köpet. Så jag sa att om det finns en chans att hon kan ha ett värdigt liv, trots ett bakben som kanske inte läker ihop så snyggt, så ska vi ta den. Veterinären, och djursjukvårdarna också som tur var, höll med och därför står hon just nu kvar på Ultuna med ett provisoriskt gips. Hon ska röntgas igen och ultraljudas och ser det okej ut så ska hon sövas och gipsas ordentligt med alla bitar på rätt plats i den mån det går. Operation blir troligen inte aktuellt, eftersom det är så pass många bitar som ska sättas ihop. Tydligen så är det bättre att det får självläka med hjälp av gips istället. Om allt skulle gå bra och Spira är glad och äter som hon ska så kan jag eventuellt få ta hem henne redan om en vecka eller två. Men just nu väntar jag bara på svar på hur dagens behandling och undersökningar har gått, för det är ju ingen vits att börja bygga om stall och hagar om hon inte bedöms ha så goda chanser att hon överlever en dag till. Hängmatta gick tydligen inte heller att ställa henne i (och det kanske är tur?) eftersom hon är så liten. Ser hellre att hon får ett gips som medför lite rörlighet, så att hon i alla fall kan stå själv i en box eller sjukhage.

Hur det går är det ingen som vet, men personligen är jag väldigt trött på dåliga nyheter!

 

28 juli 2008

Rival dog i tisdags eftermiddag, på ATG-kliniken i Gävle. Han hade visat lite skakningar i bakkroppen och konstiga svettningar under några dagar, men det såg ut som korsförlamning först så den veterinär jag pratade med på telefon tyckte inte att det var så farligt. Han rörde sig väldigt ovilligt framåt men var mjuk i musklerna, vilket är tvärt emot korsförlamning. Tempen var helt normal ända tills i måndags kväll, men på tisdag morgon visade termometern 34,9 och en kvart senare 35,1. Trodde att det var fel på den, så efter en timme kollade jag igen och då visade den 35,2. Under den timmen satt jag i telefon med Gävlekliniken, Ultuna och Strömsholm, men ingen av dem kunde ge ett svar på vad som var fel och de hade väldigt olika teorier. Kolik, fång eller fraktur var förslagen, men de kunde inte förklara undertempen. Eftersom Gävle inte ville ta emot och Ultuna hade dåligt med personal så skulle jag först åka direkt till Strömsholm, men de tyckte att han skulle åka så kort bit som möjligt eftersom "han troligen har ont i hovarna". Så det blev Gävle i alla fall, trots att det är en dagklinik.

De kunde konstatera rätt snabbt att hans mage hade lagt av helt och det fanns inte mycket till tarmljud. Men han visade inga tecken på kolik i övrigt. Pulsen var över 100, när han borde ha haft ca 40, så någonting var ju väldigt fel. Tempen efter resan var 36,3 och han hade ingen som helst reaktion i hovarna, så fång var det definitivt inte. Efter mycket om och men fick han dropp för att få igång magen och det togs blodprover. Någon timme senare gick jag ut med honom runt kliniken och han verkade mycket piggare och rörde sig lättare. Han åt några nävar gräs och verkade vara på bättringsvägen. Fick 5 liter dropp till, med B-vitamin, samt smärtstillande och lite annat som skulle underlätta för honom. Precis när han började må sämre, och skakningarna blev värre och svettningarna kom tillbaka så kom svaret på blodproverna. Han hade 43 i HB, och det borde ha varit ca 140, och tydligen så sjönk det så snabbt att de till slut inte kunde få några blodvärden alls. Tandkött och slemhinnor var helt kritvita. Han fick någon form av dropp som innehöll blodkroppar, men han hade egentligen behövt en regelrätt blodtransfusion.

Kort därefter började han vingla och ramlade till slut ihop, mer eller mindre omedveten om världen utanför. Han försökte ta sig upp flera gånger och veterinären hade i samråd med Ultuna bestämt att ge honom ett par påsar med blodkroppar till och sen lyfta in honom i transporten och åka i ilfart till Uppsala. Men så långt kom vi aldrig, för en stund senare gjorde han en sista ansträngning och var sen medvetslös. Då fick han en spruta och fick somna in en sista gång så att han slapp lida mer.

Pratade med veterinären igen två dagar senare och hon hade frågat runt bland sina kolleger på olika kliniker, men inte hittat något svar på vad som egentligen hände. Det enda som är helt klart är att han inte hade något blod kvar i systemet, men eftersom han inte hade några sår någonstans så måste det vara en inre blödning. Troligen artärbråck eller en brusten tumör eller dylikt, men det får jag aldrig svar på. Om jag hade velat ha honom obducerad så hade jag fått bekosta det själv, men det känns som att det kvittar eftersom han inte kommer tillbaka i vilket fall. Nu är han begravd utanför stallet, där han brukade stå och titta på sina tjejer i hagen bredvid. Det känns väldigt konstigt att han inte finns mer, han var min bästa kompis i 9 år...

Maiden är inte längre till salu utan kommer att stanna här. Hon är det enda jag har efter Rival och ska sanningen fram så ville jag inte sälja henne från början heller. Hon är väldigt lik Rival i sättet, lika nyfiken, orädd och social. En riktig liten kompis!

 

20 juli 2008

Tasja fölade i onsdags kväll, ett brunt litet sto som således måste vara efter Kalypso, och inte Vipke. Det är en lång historia, men efter att ha brunstat om hela säsongen så betäcktes hon med Kalypso i augusti och fortsatte brunsta om, så ultraljud gjordes och det pekade på att hon tagit sig med Vipke i juli. Jag har därför gått och förberett mig på en fölning i slutet av juni, men så blev det alltså inte. Ut kom en ljust, ljust brun liten tjej, bara 45 cm hög, som hittills är odöpt. Hon är helt underbart söt, med ett fint huvud och lagom grova ben. Grattis Välas Stuteri till ett efterlängtat stoföl!

Det var rätt jobbigt de första timmarna, för hon ville först inte komma ut ordenligt, trots att hon kom med båda frambenen och mulen "enligt regelboken", så jag fick än en gång dra på mig handskar och hjälpa till. Vad är oddsen för att båda fölningarna här i år blev svåra? Det gick i alla fall bra till slut och 20 minuter senare kom hon ut. Hon var på benen rätt snabbt och hade tydliga sugreflexer, men hon förstod inte att spenarna betyder mat. Så jag provade att flaskmata henne och fick sedan fortsätta med det under cirka 40 minuter varje timme tills hon var 12 timmar gammal! Det var en jobbig natt, med flera samtal till jourveterinär och hästklinik... Som tur var så fattade hon plötsligt hur man gör för att hitta mat alldeles själv, men "skadan" var redan skedd. Hon är nu, snart 4 dagar gammal, rätt så sömnig och ligger ner mycket. Ibland får hon ryck och springer runt i hagen, men för det mesta sover hon. Så jag går ut då och då och petar på henne så hon reser sig och äter. Det känns inte helt bra, även om hon ser frisk ut så kan jag inte låta bli att undra om hon kommer klara sig. Idag fick hon ett fleece-täcke uppsytt för att hålla värmen; 38 cm över ryggen och det är ändå för långt! Titta på bilderna i Fotoalbumet och jämför hennes storlek med mamma Tasja, som är ca 78 cm. Man kan lägga handen över lillans rumpa och få rum med hela korset, länden, flankerna och svansfästet! Och ändå är hon inte den minsta som fötts i år. En riktig liten leksakshäst!

Rival ligger i träning inför RKS sommartävlingar; KM den 2 augusti och tävlingar under RIKS-helgen 16-17 augusti. Den 10 augusti ska Miranda och Maiden till utställningen i Köping och nästa helg, 26-27 juli, ska Doddo på tornerspel i Rosersberg utanför Stockholm. Sista helgen i augusti är det tornerspel i Finsta utanför Norrtälje också, så det blir en himla massa åkande framöver. Men det är kul!

Maiden har blivit jättestor! Jag som hade tänkt att hon och Tasjas bebis skulle kunna leka, men hur ska det gå till när den ena är ett berg och den andra småsten? Det återstår att se.

 

1 juli 2008

Jag är så jäkla trött på att folk bryter mot copyrightlagen i tid och otid. Nu sitter en bild på Miranda på Stallet.se, och "ägaren" är meddelad att det polisanmäles om inte bilden omedelbart försvinner därifrån. Det kanske låter hårt, eller onödigt, att dra in polisen men ett lagbrott är ett lagbrott. Och jag bryr mig inte ett smack om ifall det är 10-åringar som sitter på den websidan, man stjäl inte bilder och laddar upp dem som om man ägde dem. Vet hut! Om fler polisanmälde så kanske ungarna skulle lära sig sin läxa och sluta stjäla? Då kanske vi äntligen skulle få se ett slut på dylika sajter?

Tasja har inte fölat än, och det är väl fortfarande lite halv-osäkert om hon verkligen är dräktig. Jag tror ju det, särskilt eftersom juvret ändrar form och fasthet hela tiden, och eftersom magen är riktigt spänd och uppsvälld. Men det återstår att se. Kameran står på nattetid i alla fall med hög volym. (Sådär så att man vaknar varje gång de tuggar på ett halmstrå, men hellre det än att missa alltihop.)

Maiden är bland de roligaste föl jag har träffat! Om man springer lite i hagen, eller ens småjoggar, eller hoppar upp och ner, så gör hon likadant. Skuttar runt som en tokig och gör fina bakutsparkar rätt upp mot himlen. För hennes skull hoppas jag verkligen att Tasja fölar snart så att hon får en lekkamrat som kan leka på hennes villkor.

Ulan har visat sig vara en väldigt pratig hingst. Inte sådär jobbigt skränig, bara pratig. Så fort stona rör sig utom synhåll så pratar han. När man kommer med mat så pratar han. När man kör fram transporten så pratar han. Väldigt mysigt!

 

17 juni 2008

Idag har varit en helt galen dag - fyra oannonserade besök och hur många telefonsamtal som helst angående betäckningsston. På nåt underligt sätt lyckades jag hinna med en ridtur med Doddo också, men jag förstår inte hur. Jag har inte hunnit varken sitta ner eller äta ett helt mål mat på hela dagen, och hästarna uppe på betet på södersidan måste undra vad sjutton jag håller på med eftersom jag kommer dit stup i kvarten med nya människor! Men det är bara roligt att det finns ett så stort intresse för hingstarna jag har här i år och en av besökarna var dessutom ID-kontrollant så nu är Maiden's papper ifyllda och ska skickas imorgon. Stambokföraren går tydligen på semester i juli, så det var precis lagom att få det gjort nu. Förhoppningsvis hinner passet komma lagom tills anmälningstiden går ut för utställningen i Köping i augusti. I så fall ska både Miranda och Maiden visas då.

Om några minuter kommer nästa betäckningssto till Ulan hit, så jag måste gå ut igen och förbereda en plats åt henne. Som sagt, en helt galen dag.

 

14 juni 2008

Regn och åter regn! Det slutar tillräckligt länge för att man ska hinna klä på sig och gå ut, sen börjar det igen. Men jag hann i alla fall fota några hästar idag innan de blev genomblöta. Maiden hade en dust med en foderbytta, som utan förvarning kidnappade hennes båda framben... Lång historia, se själva:

Nämen...!

Men hallå!

Åååh, vad krångligt det blev...!

Ehum...?

Haha, överlistad!

Jag låter bli att sparka på den nu, okej?

 

13 juni 2008

Fredagen den 13:e... Man ska alltså akta sig idag? Det har jag dessvärre inte tid med, det är alldeles för mycket jobb som väntar. Jag är sugen på att börja renovera och inreda den kombinerade sadelkammaren och foderkammaren, som stått orörd sen jag flyttade hit. Men det hinner jag förstås inte med heller. Och stolparna som ska målas vita runt alla hagar hinner jag inte heller med mellan regnstänken. Stallet ska målas om efter att Miranda har gnagt på väggarna, de sista trävita väggarna ska tjäras och lösdriften ska målas och mockas ur inför hösten. Täckeshängare och krokar behöver skruvas upp i stallet. Doddo behöver ridas, Rival behöver köras, nästan alla hästarna ska flyttas runt till nya hagar... Nya betet ska fixas iordning, aggregatet ska kopplas in, hästar ska ledas dit, och så ska förstås hästarna hemma på gården fodras och få sina boxar mockade. Och eftersom jag saknar lite grejer till nya betet så måste jag åka in till stan och handla mitt i alltihop. Hur är det tänkt att man ska hinna allting när dygnet bara har 24 timmar?

Och mitt i allt jobb så ska man akta sig lite noggrannare än vanligt också för att det är en otursdag idag? Lägg av...

Maiden har blivit "jättestor" och ser knappt ut som ett föl längre. Jag försökte ta nya bilder häromdagen, men hon står ju inte still så att man kan fota henne! Alla bilder blir bara suddiga. Tanken var att ID-kolla henne samtidigt som Tasjas föl, men eftersom sista anmälningsdatumet till Köping-utställningen är om några veckor så börjar det kännas stressigt att hinna få passet innan dess. Så nu är jag sådär kluven igen - det kanske är bättre att ringa en ID-kontrollant nu och få det gjort? Hon ser ju helt klart fuxig ut nu, i motsats till förut när hon såg ut som en rödskäck ena dagen och som en rödblack nästa. Det är kul med färg, men det är ett jäkla jobb att färgbestämma när det finns så mycket att välja mellan och fölis skiftar färg hela tiden! Tasjas bebis borde vara ovanligt lätt att färgbestämma istället, nästan så att det känns dumt att en kontrollant måste komma hit och titta...

 

12 juni 2008

Just nu händer det massor hela tiden. Det är fullt med hästar i alla hagar, förutom det nya betet som inte är 100% klart än. Några få detaljer saknas och jag hoppas hinna fixa det idag. Det går rykten om att obevakade elaggregat blir stulna fort här, och efter förra veckans upptäckt att 8-10 trästolpar blivit uppdragna ur marken och stulna så törs man ju inte chansa. Det var alltså när jag och mamma skulle stängsla klart det nya betet i helgen som var som vi upptäckte att någon hade stulit några av stolparna, som stått nerslagna i marken sedan april. Vilken vedervärdig människa gör nåt sånt? Ser jag minsta lilla misstänkta bil eller person snoka omkring här så skickar jag polisen på dem, direkt! Jag hoppas för tjuvens egen skull att det rör sig om någon utifrån, för om jag får reda på att någon i byn har stulit mina grejer så brakar helvete löst - det är ett löfte, inte ett hot!

En glad nyhet: Skäpperöds Ulan RS 459 kom hit för några dagar sen, han ska stå kvar till en bit inpå hösten. Han är otroligt läcker att se på och en verklig pärla att hantera. Han går utan problem förbi de högbrunstande stona utan att ens titta på dem, än mindre försöka ta sig dit. Helt klart en mysig kille som jag hoppas får många fina ston i sommar!

När Rivals första ston kom hit för snart en månad sen var jag tvungen att dela av det stora betet på södersidan så att det blev två hagar. Nu är båda helt nerbetade och börjar bli upptrampade eftersom det har regnat i ett par dagar. Rivals hage är hyfsat fin fortfarande, men det verkar som att han har lämnat rator som tar upp nära halva hagen! Det har jag verkligen inte räknat med, så det förstör ju planerna avsevärt. Det betyder att hans hage inte ger lika mycket mat åt hästarna som det var tänkt. Och med tanke på att det stora betet är helt uppätet redan så måste jag sätta min tillit till det nya betet. Tanken är att Doddo ska gå där först och beta ner, tillsammans med några ungponnyer, men sen får antingen Ulan eller Rival gå dit med sina tjejer.

Just nu är det en handfull hästar hemma på gården, som alla ska samsas om samma hage. Men de kan inte gå där samtidigt, eftersom vissa ska betäckas och andra inte. Det medför att några måste stå inne nattetid eller delar av dagen, eller gå i någon av de provisoriska gräshagarna i trädgården. Vilken tur att jag fortfarande har stora gräsmattor som behöver klippas! Hittills har jag knappt rört gräsklipparen alls, för hästarna håller gräset hyfsat kort.

Tasja fortsätter gäcka våra geniknölar - är hon dräktig eller inte? Jag och ägaren har bollat tankar fram och tillbaka hela våren, och vi har enats om att hon ser "konstigt dräktig ut". Hon har en fölmage, men den är inte så stor som den borde vara om hon ska föla om ett par veckor, och juvret har varit svullet i omgångar hela det gångna året. När Ulan kom hit blev det plötsligt mindre igen, efter att stadigt ha ökat i storlek sedan april. Så just nu vet vi inte om det kommer något föl, men jag HAR ju känt någon som rörde sig därinne... Fast hon kanske bara har väldigt livliga tarmrörelser? Eller så tänker hon kanske gå över tiden en halv evighet? Ingen vet. Bara Tasja.

 

25 maj 2008

Efter mycket om och men så blir det trots allt inte Skäpperöds Odysseus som kommer hit i sommar. Istället håller jag på och "förhandlar" med andra hingstägare, så någon hingst blir det säkert som kommer hit på station, frågan är bara vilken.

 

29 april 2008

Just nu händer det rätt mycket här. Bland annat så ska Doddo åka till sin hingst så snart hon går i brunst, men hon är redan ett par dagar sen så jag börjar undra om hon tänker hoppa över den här brunsten... Hon har en förmåga att göra det ibland. Så jag är på "stand by" med en bil full med foder och en transport halmad och klar, så att vi kan åka på en gång när hon visar intresse för att bli betäckt.

Det har precis blivit klart att jag får ta Skäpperöds Odysseus DK-SH 414 på station i sommar, så honom ska jag åka ner till Skåne och hämta om några dagar. Jag kan inte påstå att jag ser fram emot själva resan, eftersom det beräknas ta nästan 12 timmar härifrån och tanken är att åka ner och tillbaka samma dag. Och jag som inte kan sova i bil... Det är tack vare en annan stuteriägare som jag fick chansen att hämta en hingst ifrån just Skäpperöd, men jag vill rikta ett tack till alla som har erbjudit sina hingstar till mig. Det enda som inte har fungerat på ett enkelt och billigt sätt är transporten av hingsten, så ett tag trodde jag inte att jag skulle kunna få hit någon alls. Men nu får jag samåka nästan hela vägen med ovan nämnd stuteriägare till Skäpperöd, så valet av hingst blev ganska enkelt.

Stängsling av det nya betet pågår, samtidigt som jag försöker förbereda för Doddos betäckning och en torneruppvisning i Uppsala 1 maj. Som vanligt så får jag veta allt i sista minuten och har därför inte kunnat planera så värst mycket, men jag tror att det blir ganska bra ändå när vi väl är där.

Fölet mår bra och växer som hon ska. Nu ser man hur fint huvud hon har och att benställningen borde bli väldigt bra när hon är färdigväxt. (Men det vet man ju aldrig helt säkert, förstås.) Hon rör sig rätt trevligt också, tycker jag, i alla fall det lilla man kan utröna när hon skengalopperar som en tokig fram och tillbaka i hagen - med mamma efter, bockandes så hon nästan tappar balansen. Tjocka Tasja, som ska föla snart hon också, brukar följa dem väldigt intresserat från andra sidan staketet. Ibland brallar hon iväg i fullt sken med sitt stora klot till mage, vilket ser hur komiskt ut som helst!

Det är väldigt tråkigt, men Miranda är nu till salu. Hon ska inte ha fler föl, men exakt varför kan jag prata med en intresserad köpare om. Och nej, hon har INTE exem! Hon säljs som blivande tävlingsponny och för utställning. Det är verkligen med sorg i hjärtat, för hon är och förblir den mysigaste ponnyn jag har träffat. Supersocial och gudasnäll är hon, men eftersom jag inte har plats för en ponny som inte ska avlas på så måste jag sälja henne. Varför kan man inte få vara miljonär?

 

17 april 2008

Man ska inte åka och handla! I alla fall inte när man har dräktiga ston hemma som har gått över tiden... Men eftersom mjölken var gråblaskig när jag tittade på morgonen så trodde jag att det skulle ta ett tag till innan det var dags. Inte då! När jag kom hem strax efter 11 stod Miranda i hagen, genomsvettig, chockad och rädd, med en fölunge på väg ut. Fosterhinnan var hel, ena frambenet hade kommit ut nästan helt och lite av nosen, men inte det andra frambenet. Eftersom hon prompt vägrade lägga sig ner så fick jag försöka att trycka tillbaka fölet och hitta det saknade frambenet medan hon stod upp, men det gick inte. Efter flera misslyckade försök så började jag ringa runt till flera veterinärer och vänner som har fölvana och precis då sjönk Miranda ihop i leran. Dessvärre så hjälpte inga tips som jag fick över telefonen och någon minut senare reste sig Miranda igen, fortfarande väldigt uppjagad. Hon gick runt lite och försökte krysta ut fölet men ingenting fungerade. En veterinär var på väg, men vad hjälper det när man har en förstfölerska som har akut förlossningspanik? Hon la sig ner igen, på det smutsigaste stället i hela hagen, och på nåt underligt sätt lyckades jag hitta det andra frambenet och kunde konstatera att det var böjt vid skuldran och behövde rätas ut. Det tog ett tag, men till slut så lyckades jag dra, och Miranda krysta, tills fölet kom ut. I samma sekund som hon var ute så flög Miranda upp och var först väldigt ilsk och bet och krafsade på sin bebis. Hon gjorde några väldigt konstiga ljud och såg ut att vilja ha ihjäl fölet, men hon var antagligen bara väldigt rädd fortfarande.

Eftersom det var blött och kallt ute så lyfte jag in fölet i stallet. En stund senare stod hon upp och försökte dia, men "som vanligt" så tog det en bra stund innan hon hittade rätt. Miranda fortsatte att vara ilsk och elak mot sin dotter ett tag, men har lugnat ner sig nu och verkar ha utvecklat rätt modersinstinkt. Eftersom eftermiddagen var både varm och solig så fick mor och dotter komma ut lite vid 4-tiden, till de övriga stonas stora förtjusning. Doddo såg ut att vilja stjäla Mirandas bebis ganska omgående, och Tasja kunde inte låta bli att stirra sig vindtirig hon också.

Bebisen kommer att heta Precious Maiden Regent.

 

11 april 2008

Det är inte roligt längre, jag är trött på att fölvaka! Miranda har gått över nästan en vecka nu och är på dag 340. Förstår inte varför hon inte bara kan få det gjort, det är ju inte precis så att det blir lättare ju längre hon väntar... Men okej, lite smart är hon, för det var snöstorm häromdagen och då kom det cirka 2 dm snö, som idag har smält till glopp och berett väg för mer lera. Så det är inget vettigt fölväder ute, och hagen är både sank och blöt. Men den ligger i sol större delen av dagen, så får det bara vara lite torrt väder i några dagar så borde den torka upp. Hoppas kan man ju.

Man gör inte så många knop på dagarna när man inte får sova särskilt sammanhängande på nätterna, men idag försökte jag i alla fall städa huset. Det resulterade i en dammsugare med igenproppad slang och upptäckten av ett svartmyrebo i en utav blomkrukorna. Det är säkert, det var ägg och allt! Jätteäckligt. Men nu, en dos bekämpningsmedel senare, ligger det döda myror runt krukan så förhoppningsvis är problemet löst. Inte undra på att plantan i krukan har vuxit så mycket på sistone, förresten - myrorna har säkert luckrat upp jorden sådär alldeles lagom!

I en överlevnadsbok som jag läste för några år sen så stod det att energibehovet stiger till dryga 15 000 kalorier per dygn när man inte får sova ordenligt, och särskilt om man fryser och oroar sig. Det märks just nu, för såhär hungrig har jag sällan varit och jag sover ju som bekant inte så mycket på nätterna, jag fryser hela tiden eftersom temperaturen ute inte kan hålla sig jämn och man kan ju inte låta bli att oroa sig lite inför fölningen. Därmed inte sagt att jag tänker äta 15 000 kalorier per dygn, det skulle jag nog inte ens lyckas med om jag försökte, men ändå. Bara tanken att man faktiskt gör av med fler kalorier än vanligt utan att egentligen försöka är ju positiv!

 

2 april 2008

Inget föl än, men det märks att det kommer snart. Miranda har mjölk i spenarna och "bäddar" boxen varje kväll. Vet inte om hästar i allmänhet gör så när de ska föla, men hon gör i alla fall det! Ser till att hela mitten av boxen är ren och torr och flyttar halmen litegrann fram och tillbaka. Annat var det för några veckor sen, när hela boxen såg ut som en svinstia varje morgon. I övrigt så visar hon precis alla tecken på stundande fölning; hon kliar svansen, tittar sig åt magen, lägger sig och reser sig med några korta minuters mellanrum, är röd i slemhinnorna till och från, går undan och ställer sig långt ifrån de andra stona på dagarna, och så vidare, och så vidare. Och så har hon hållt på i över en vecka nu. Det är svårt att få nåt gjort på dagarna när halva nätterna går åt till att stirra på en monitor tills man blirt vindtirig, och sen gå upp tidigt för att fodra och släppa ut hästar. Så för den sakens skull får hon gärna föla inatt, så att man kan komma tillbaka till någon sorts rutiner igen.

Det är lite skumt, ända sen jag fick ordning på kameran (de två första fungerade inte, men tredje kameran jag kom hem med har i alla fall fungerat den senaste veckan) så har jag hört någon prata i stallet vissa nätter. Inga hela meningar, men härom morgonen till exempel så kan jag svära dyrt och heligt på att en mansröst sa "God morgon!" klart och tydligt. Men sen hörde jag inget mer, så det kan inte ha varit någon där. En fördel med kameran som jag har nu är att ljudet är väldigt tydligt så länge det inte är något tjall på linjen eller störningar, så det skulle höras direkt om någon öppnade dörren eller gick omkring i stallet.

På någon nivå har våren kommit nu, även om det var några minusgrader i natt. Men marken är mjuk och lerig och solen är ganska stark när den behagar visa sig. Det går till och med att köra häst i skogen utan att halka sig fördärvad på isarna, och så har vi ju det säkraste vårtecknet; jag kan lämna betforhinkarna i stallet på nätterna utan att de fryser! Då måste det ju vara sommar snart...

 

27 mars 2008

Snön har börjat smälta, men det är fortfarande ett par decimeter på backen. Tillräckligt för att köra fast med bilen och halka sig fram mellan hus och stall... Mirandas bebis har inte behagat titta fram ännu, och det är väl lika bra, i alla fall tills det blir ordentligt töväder. Det borde inte kunna vara en särskilt stor fölunge, med tanke på att hennes mage inte är speciellt mycket större än Tasjas. (Tasja borde ha ca 2-3 månader kvar.) Och bebisen har tydligen plats att röra på sig därinne, för den har fortfarande inte slutat sparka och leva om. Miranda var tydligen 66 cm hög när hon föddes så det blir intressant att se hur stor fölisen blir. Jag skulle tippa på några centimeter mindre, faktiskt, men det återstår att se.

22 mars 2008

Igår var det tävling i Uppsala för mig och Rival. I "vuxenhoppningen", alltså där vuxna springer bredvid ponnyn genom en hoppbana på ca 40 cm, kom vi 3:a. Det blev jag rätt nöjd med, eftersom det bara skilde ca 3 sekunder till segraren. Men vi hade kunnat springa fortare! I tömkörningsprecisionen kom vi också 3:a, men eftersom klassen var så liten så hamnade vi utanför placering. Det är så nedrigt; jag petade själv ner en boll, annars hade vi kommit högre upp i resultatlistan! Minst 2:a i alla fall, jag har inte hunnit kolla vilken tid vinnaren hade... Men Rival skötte sig i alla fall jättebra, det är ju huvudsaken. Och han blev dagens bästa hingst!

Miranda beter sig lite underligt. Ibland ser hon ut som att hon ska föla snart, och ibland ser det ut som att det är jättelångt kvar. I realiteten är det väl bortåt 2 veckor kvar, men jag kommer i alla fall stanna hemma från och med nu tills fölet är fött. Onödigt att ta några risker nu när det är ca 40 cm snö här.

 

16 mars 2008

Nu har leran hittat hit också, lagom tills grannarnas marker har torkat upp. Orättvist!

Jag tänkte förra sommaren att det skulle bli jätteskönt "nästa år", eftersom jag inte skulle behöva stängsla någonting. Men nu har jag precis påbörjat stängslingen av en tredje sommarhage, som är cirka hälften bete och hälften skog. Det står en lada i anslutning till hagen som kan användas som ligghall, vilket kanske kan vara praktiskt. Men i första hand vill jag bara ha marken. Tänkte att i år ska inte Doddo behöva rasa i vikt i augusti som hon alltid gör annars, men det återstår att se.

Miranda äter normalt nu och har fått en egen hage så att hon får ha sin mat ifred från hungriga kamrater... Juvret är väldigt svullet och magen har vuxit massor bara den senaste veckan, så det märks att det börjar dra ihop sig till fölning. Men eftersom jag är otursförföljd så fungerar inte kameran som jag vill att den ska göra, så än så länge kan jag inte utesluta att det blir några kalla nätter i stallet framöver. Det är säkert bara någon inställning eller knapp som jag har missat på kameran, men det är irriterande att manualen inte stämmer överrens med verkligheten. Varför är det alltid så?

Tävlingen i Uppsala på lördag verkar väldigt populär och anmälningarna trillar fortfarande in, nästan en vecka efter sista anmälningsdatum! Det är ju i och för sig kul, men lite stressigt att få ihop alla startlistor. Och ännu mer stressande är att konerna inte har kommit ifrån Holland ännu, och att vi saknar några protokoll till dressyren. Nämnde jag att jag är otursförföljd?

 

3 mars 2008

Kalabalik och panik kantade den gångna veckan, eftersom Miranda slutade äta utan någon uppenbar anledning. Det första jag tänkte var att hon hade drabbats av hyperlipemi, men efter mycket trugande så åt hon i alla fall en morot och en tugga havre. Under hela veckan svängde pendeln från morötter och äpplen till betfor och hösilage, men hon ville inte ha mer än en munfull om dagen, på ett ungefär. Men till sist, igår, så åt hon upp hela frukosten och har sedan dess ätit mer normalt, även om hon inte har samma aptit som förut. Men det verkar i alla fall som om det håller på att vända.

Doddo har varit totalt från vettet i några veckor nu, men under förra veckan var hon värre än vanligt. Minsta lilla skänkel eller knyst från hundarna får henne att explodera och kasta iväg alla fyra ben åt olika håll, bocka hysteriskt och stegra onödigt högt på samma gång. Typ. Tillräckligt för att man ska vilja ha fallskärm och airbag med sig ut i skogen! Vårkänslor, antar jag. (Hon brukar bete sig så på vårkanten.)

Tack vare den nya snön som kommit under helgen så är det fortfarande omöjligt att körträna, så jag har fått överge planerna på att tävla körning i Uppsala den 21:a. Det får bli tömkörning och springa-bredvid-hoppning istället.

 

22 februari 2008

Istiden verkar lida mot sitt slut, men den där globala uppvärmningen lyser med sin frånvaro, i alla fall lokalt. Tio meter in i skogen är det barmark och ganska mjukt i marken, men hela gården och hagarna är såklart klädda i glashal is med centimeterdjupt vatten ovanpå. Mysigt! Promenaden från huset till stallet är lika intressant varje gång, och man blir lika lycklig varje gång man återvänder till huset utan brutna ben. Den känns lite konspirationsartat att bara min gård lider av frysboxsyndromet, medan grannarnas gräsmattor är gröna med vårlökar på väg upp. Samt att ingen butik jag har varit in i på sistone har haft tösalt. Kan det finnas ett samband?

Mirandas juver har börjat förändras, vilket skulle kunna tolkas som att hon faktiskt hade ägglossning i början av maj förra året, så att 330 dagar infaller den 26 mars i år, som jag räknade ut från början. Men eftersom hon fortsatte brunsta i nästan tre veckor så tog jag för givet att hon inte blev dräktig förrän under andra halvan av maj, vilket borde betyda att fölet kommer under första eller andra veckan i april. Vi får väl se, oavsett vilket så kommer jag stalla in henne snart samt sätta henne i en egen hage dagtid.

Doddo har brunstat hela veckan, men verkar bara måttligt intresserad av Rival idag. Första brunsten för året är ju alltid lite osäker, men om hon brunstar igen om sisådär tre veckor så vet jag att hon är i fas. Det är lite bitterljuvt, för just i år har tornerlaget hur många spel som helst inbokade. Inklusive spelet i Ekenäs, som jag alltid har velat rida men hittills aldrig fått chansen. Och nu när den dörren äntligen öppnas så har jag givetvis planerat att göra ett tvåårigt uppehåll på grund av fölplaner. Lägligt! Man skulle haft två tornerhästar...

 

13 februari 2008

I söndags var Rival på utställning i Köping. Han fick 88888=40 poäng, vilket jag är väldigt nöjd med, även om han inte var sitt vanliga jag i ringen. Han strulade lite i både skritten och traven, så det är möjligt att han hade kunnat få någon poäng till om han hade varit lite mer alert. Men 40 poäng är helt okej, även om det hade varit kul att få 41 någon gång...

Två döttrar till Rival var också i Köping, men jag hann bara knäppa en bild på den ena, nämligen Ulriksbergs Penny som också fick 40 poäng. Grattis till ägaren Erik Fagrell, som fick fina poäng på sina andra ponnyer också!

Annars händer det inte så mycket här just nu. Magarna blir större hela tiden, och det tjongas rätt rejält i Mirandas kista för man kan se det på håll till och med... Kameran är riggad nu och det enda jag ska göra är att koppla ihop alla sladdar, samt börja stalla in Miranda nattetid förstås. Men det får vänta någon månad till, det borde inte vara någon brådska än. Men å andra sidan så vet man ju aldrig med förstföderskor, det kan lika gärna stå en fölunge därute nästa gång jag tittar dit.

Jag har bokat hingst till Doddo också, men när vädret inte kan bestämma sig för om det ska vara solsken eller snöa så lär det ju dröja innan hon visar brunst ordentligt. Målet är att få henne betäckt innan maj, men vi får väl se hur det blir med det.

 

27 januari 2008

Idag drog Tasja vagn för första gången med mig i. (Efter mycket om och men fick jag till draglinorna i rätt längd och kunde spänna för henne ordentligt - hallelulja!) Min vagn är dessvärre inte byggd för minisar, så det blir nog inte så många körturer för henne förrän jag får hit en mindre vagn. Men hon fick i alla fall känna på hur det är att dra själv och även om vägen var hal så kämpade hon på tappert.

Jag hann med att fota lite innan solen försvann och det blev för en gångs skull ganska hyfsade bilder. Äntligen fick jag en schysst uppställd bild på Miranda, vilket verkligen var på tiden. Men hennes mage ser inte alls lika stor ut på bilderna som i verkligheten, hur det nu kommer sig... Måste säga att jag tycker att hon börjar bli riktigt fin i kroppen nu, även om bakdelen fortfarande har lite försprång på resten av kroppen. Förhoppningsvis växer hon ikapp sig själv till sommarutställningarna. Det skulle faktiskt vara rätt roligt att åka och visa både henne och fölet, förutsatt att allt går som det ska. Tittade på en nytagen bild på stoet som var här på betäckning i somras, som är både halvsyster och kusin till Miranda, och de är faktiskt rätt lika varandra nu. Inte minst för att de har samma bångstyriga vinterpäls, som växer i alla möjliga riktningar. "Shetland ridgeback," som Mirandas uppfödare kallar fenomenet, stämmer rätt bra!

 

21 januari 2008

Häromkvällen såg det ut som att Mirandas bebis höll på att möblera om i magen, alternativt öva på kullerbyttor eller något liknande. Så vem det än är som är därinne så är det en livlig en!

Bara några veckor kvar innan Rival ska till Köping - det är nästan tur att han har fällt av den tjockaste vinterpälsen redan. Han såg verkligen inte klok ut för ett par månader sen, men nu ser man alla linjer rätt så hyfsat bra. Men han fäller fortfarande massor, så jag hoppas att han inte kommer se "dassig" ut på utställningen. Och självklart hittade jag inte rätt sorts B-vitamin sist jag åkte för att köpa.

 

10 januari 2008

Här växer magarna för fullt och både Miranda och Tasja ser garanterat dräktiga ut nu, framförallt Miranda som bara har ca tre månader kvar. Hon är verkligen mysig, och sådär "typiskt shetland"! Ibland försvinner hon i hagen så att man måste leta rätt på henne, framförallt om hon inte dyker upp vid matdags för jag vill ju inte att Rival äter upp all hennes mat också, och då står hon nästan alltid under en gran någonstans och filosoferar. Och hon ser alltid glad ut när man kommer emot henne, om en häst kan se glad ut vill säga, och hon är alltid intresserad av vad som händer på gården. Men hon får så mycket mat nu så det nästan står ut genom öronen, och det går åt många minuter varje morgon och kväll till att vakta så att inte Rival snor åt sig hennes kraftfoder. Jag får glatt stå där, i ösregn och hagel, och agera mänsklig mur mellan mina två skogstroll. Och det går inte snabbare för att båda vill bli kliade bakom öronen mitt i allt...
Rival fäller enormt mycket nu, men ingen av de andra har ens börjat. Förvisso är det ju bara Rival som jobbar och svettas regelbundet, men i alla fall. Hela stallgången blir cremefärgad när han har varit inne och blivit borstad. Det känns lite tungt att utställningen är om precis en månad, för den där kulan på magen har inte krympt trots att han får jobba rätt hårt framför vagnen. Idag hade vi till exempel skridskoträning på vägen, som en introduktion i hur man drar vagn på blöt is utan att stå på öronen... Det gick väl sisådär. Men skam den som ger sig.

 

28 december 2007

Det är ganska lugnt just nu, det är egentligen bara Rival som tränas mot ett specifikt mål. (Utställningen i Köping 10 februari) Miranda och Tasja får nöja sig med att vara dräktiga för det mesta, men Tasja ska förstås köras in så snart vagnen som passar hennes sele kommer hit. (Och vi vet ju vem det är som inte har kommit till skott att hämta den...) Doddo borde väl egentligen "grundtränas" för att hålla igång flåset, men så länge det är fruset i marken är det inte så skoj varken för henne eller mig. Hon nöjer sig liksom inte med att skritta och trava och jag är rätt trött på hennes utsvävningar med bakbenen... Rival körs i alla fall ganska mycket nu, även om det blir samma skogsvägar nästan varje gång på grund av underlaget. Men lika glad för det är han, han är ju nöjd så länge han får komma ut i vida världen och se sig om lite.
Miranda fick i och för sig följa med på en tur häromveckan, när hon sprang fram till mig i hagen när jag egentligen skulle hämta in Rival. Eftersom hon så gärna ville följa med så fick hon dra vagnen istället, för första gången sedan i april. Lite vingligt var det, men hon har tydligen inte glömt någonting väsentligt, för hon lyssnade på alla kommandon och var väldigt pigg. Men skaklarna tog emot lite runt magen, så det blir nog inga fler såna utflykter förrän i sommar. I november kändes de första sparkarna från fölis och magen har vuxit jättemycket sedan dess, vilket inte bara borde bero på att hon får en ohygglig massa mat. (Rival roffar nog åt sig minst två tredjedelar, så inte undra på att han också ser dräktig ut!) Det borde vara någonstans mellan tre och tre och en halv månad kvar nu...

 

 

Ahnna Ehnström
Sätra 230
814 95 Älvkarleby
ahnna@ehnstrom.se